Den höga Nord - Kungsleden

Så har då även jag vandrat de tolv nordligaste milen på Kungsleden!
"För många är denna sträcka en inkörsport till de svenska fjällen. Leden är lättvandrad utan några direkt krävande höjdskillnader, den bjuder på vackra vyer och får anses som trygg för en novis." - Citat från valfri Kungsleden-guide.

Och jag håller med! Jag skall dock förtydliga och säga att där de allra flesta vandrare viker av österut vid Singi, mot Kebnekaise fjällstation, fortsatte jag istället söderut i några dagar. På den delen av Kungsleden var det betydligt glesare med folk på stigen, och kanske även en mer omväxlande natur med lite fler höjdmeter att avverka.

Hursomhelst, det var roligt att få uppleva STF:s stugsystem igen. Jag är nog lite partisk men om jag oombedd skulle ge mig på att göra en jämförelse med DNT's hytter i Norge, som jag har mer erfarenhet av, så tror jag nog att jag föredrar de norska hytterna. De känns mer omsorgsfullt byggda och inredda, och många av hytterna har en charmig särprägel. Ja, stugorna i Norge är mysigare! Jag inser dock att med tanke på den enorma mängden vandrare ifrån hela världen som går Kungsleden varje år, så är det helt nödvändigt med ett visst fokus på funktionalitet, och att det är mer uppstyrt i stugorna för att det inte skall bli kaos. Fullt förståeligt. Det faktum att de flesta går samma sträcka, bor i samma stugor och ses morgon och kväll gör ändå att stämningen blir ganska avslappnad. Folk lärde känna varandra vartefter. Jag blev faktiskt också lite överrumplad av den svenska kungsleden-kulturen - alla vandrare verkar drabbas av ett oemotståndligt kollektivt behov av att få kasta kläderna så fort de kommit till en stuga, och bada bastu nakna tillsammans! :o Det fenomenet var nytt för mig, men okej då :)

Vad det gäller naturens skönhet så talar väl bilderna nedan för sig själva! Vackra (om än lite enformiga) dalgångar, klädda i praktfull höstskrud, och dessutom i ett fantastiskt väder står sig väl i konkurrensen!

ps.
Nu har det gått en stund sedan jag lade ut den här reseberättelsen och när jag tittar på den i efterhand så slår det mig; trots att de flesta bilder blev rätt fina, så har jag knappt skrivit något om dem. Jag undrar varför? Oftast när jag skriver om mina resor så brukar jag bli upprymd och förlora mig i minnena, och texten flödar som av sig självt - jag får oftast redigera mig efteråt och stryka ett par hundra rader innan jag publicerar :o Men när jag skrev om den här vandringen så var det inte så - jag skrev som pliktskyldigast, och jag funderar lite över vad det kan bero på. Möjligen är det så att jag hade lite svårt att koppla av under turen, och att det återspeglar sig när jag skall skriva om den. Jag kanske har utvecklat en viss stresskänslighet - jag minns att jag kände att det fanns folk bakom mig som skulle komma ifatt, och jag visste också att jag snart skulle komma att möta någon som jag såg på håll - såhär brukar inte mina vandringar vara. Jag blev kanske också lite stressad av att ha hela vandringen så tydligt utstakad? Förresten, så här grubblande brukar mina reseberättelser inte vara heller - varför känner jag mig manad att vika ut mina privata tankar på det här sättet? Hit kommer folk för att läsa om Kungsleden och Kebnekaise och renar och havregrynsgröt med självplockade blåbär och så skrämmer jag iväg dem med den här väggen av text! Inte undra på att sponsorerna tvekar ;)
Förlåt! Scrolla snabbt ned till de fina bilderna istället - Kungsleden ÄR en väldigt vacker vandringsled, och skulle man sakna känslan av ensamhet så är det faktiskt bara att ta med sig tältet och gå tvåhundra meter ifrån leden så är man plötsligt alldeles ensam i denna enorma vildmark!

Klicka på bilderna för att förstora dem.

På väg mot Abiskojauretugorna i ett strålande väder.

Abiskojaure.

Tillbakablick mot Abiskojure. Här började en av turens få egentliga uppförsbackar, man stiger bortåt trehundra höjdmeter under en sträcka av ett par-tre kilometer. En annan liknande stigning kom någon dag senare, då jag skulle över "Tjäktja-passet". Där är man uppe på cirka 1100 meter över havet, vilket är Kungsledens högsta punkt.

Nostalgisk blick bort mot de mer spektakulära topparna i Norge, där jag var tidigare i sommar.

Strax uppe över trädgränsen. Jag minns att jag tyckte att sträckan härifrån och mot Alesjaurestugorna var bland de finaste på hela turen. Delvis kanske beroende på den plötsliga kontrasten, att jag plötsligt befann mig i ett vidsträckt arktiskt landskap efter att tidigare mest ha gått bland fjällbjörk.

Utsikt västerut.

Utsikt söderut mot Alisvaggi.

Utsikt mot namnlös(?) dal som går in mot sydost.

v
Sommartid kan man tydligen åka båt över Alesjaure, enligt en, vad jag vill minnas något luddig tidtabell som satt vid sjön. Uppenbarligen var det inte sommar nu, någon båt syntes i alla fall inte till.

Efter övernattning i Alesjaurestugorna började nästa vandringsdag med den här fantastiska utsikten söderut i Alisvaggi.

Vackert delta i dalbotten.

Ja, förlåt, det blev många likadana bilder här, men det var vackert så fotandet gick lite överstyr ;)

På väg upp mot turens högsta punkt, Tjäktjapasset. Tjäktjastugan ligger någonstans där framme till höger (nej, den syns inte på bilden), men det var bara tidig eftermiddag så jag bestämde mig för att gå vidare till nästa stuga på listan. Träffade en trevlig tjej på vägen och tillsammans peppade vi varandra att ta oss över krönet, och vi nådde sedan Sälkastugorna framåt skymningen.

Över krönet och med utsikt söderut ned i Tjäktjavagge.

Utsikt uppåt i Stuor Reaiddavaggi ifrån Sälkastugorna. Här går en markerad led in mot Nallostugan som ligger cirka en mil bort.

Sälkastugorna.

Söderut i Tjäktjavagge.

Kaskasavagge.

Sälkamassivet med Sealggaglaciären, som störtar emot en nere i dalen. För övrigt känner jag mig ganska inkonsekvent då jag blandar svenska namn med samiska, utan att egentligen ha något system för det... Men jag får skylla på kartan, där används ibland svenska och ibland samiska namn, och ofta båda två samtidigt. Och ibland står det inget namn alls - känns nästan som att ibland blev det för komplicerat att reda ut vad något egentligen heter.

"Drakryggen" syns rakt österut, till höger syns Rabots glaciär medan Kebnekaises topp tyvärr är inbäddad i moln.

Söder om Sälkastugorna tilltog höstfärgerna, och kulminerade någonstans runt Singi. Det gav verkligen en extra dimension till turen.

Otroliga färger!

Så vackra färger! Jag var lite trött i fötterna och kanske även lite trött på denna långa dalgång, men denna färgexplosion gav ny energi!

Här svängde jag av allfartsvägen, och fortsatte Tjäktjavaggi (och Kungsleden) söderut, istället för att vandra österut till Kebnekaise fjällstation.

Stuor-Jierta till höger i bild var ett iögonfallande vackert fjäll. I bildens mitt, tyvärr lite svårt att se här, är stommen efter en kåta som kändes uråldrig.

Strax framme vid Kaitumjaurestugorna som ligger vackert vid den fjordliknande sjön. Klockan hade blivit halv åtta och det började skymma. Jag hade gått två "etapper" denna dag, ifrån Sälkastugorna och hit.

Bron över Kaitumjåkka.

Kårsatjåkka, 1703 meter över havet.

Dagens etapp till Teusajaurestugorna blev behagligt kort. Teusajaure-sjön (ja, jag VET att jaure betyder sjö!) syns där framme, därifrån tog vi vandrare båten över till andra sidan dagen efter.

De sista tvåhundra höjdmeterna ned till sjön var branta.

Sista dagens vandring, här en tillbakablick mot Teusajaure.

Uppe på höjden fick man vacker utsikt mot söder och Sareks nationalpark.

Sarek, som varit så sägenomspunnet och höljt i mystik för mig tidigare i mitt liv visade sig nu inte beröra mig mycket mera än att det utgjorde en helt okej fond för dagens vandring. Konstigt... men nu för tiden längtar jag kanske till någonting annat? Bäst vore det kanske om man längtade till någonting ouppnåeligt, som man aldrig riskerar att komma fram till - dit man alltid kan fortsätta att längta? Med detta sagt - på ett sätt kändes det ändå speciellt att se de blånande topparna... min blick sökte efter Sarektjåkkå, och jag tror att jag kunde urskilja den. Det brände till i bröstet, och känslorna vaknade. Jag tänkte på min käre och mycket saknade pappa, som stått där uppe på toppen, en gång för länge sedan.

Akka inzoomat på den här bilden.

Akkajaure och fjällstugan Vakkotavare ligger där nere. Det är många som börjar eller slutar sin vandring i Vakkotavare eftersom landsvägen till Ritsem passerar här. Leden fortsätter även på andra sidan om Akkajaure men här kände jag absolut att det fick räcka, och dagen efter satt jag på morgonbussen hemåt!

Tillbaka till Den höga nord