Hardangervidda

Nyss avstigen ser jag Halne-båten försvinna norrut igen. Vi var bara tre passagerare på båten in idag. Väderleksrapporterna förutspådde regn och blåst i en vecka framåt, och det gjorde nog sitt till. Jaja. Nu hade jag hur som helst klivit av, båten har oåterkalleligen åkt och kommer inte tillbaka förrän imorgon eftermiddag. Bara att börja gå då, antar jag.


Regnet verkade öka i styrka åt mitt håll. På med regnjackan.









Några timmar in på turen lugnade vädret äntligen ner sig och jag fick vacker utsikt västerut.




















Langesjøen.










Min vandringsform var sämre än någonsin. Efter bara tolv kilometers vandring kände jag mig helt slut! På Rauhelleren blev det helpension med öl, kaffe, middag och frukost som tröst. På kvällen funderade jag över hur detta skulle komma att gå. Jag hade redan ont överallt. Närmaste öppna hytta härifrån var tjugotvå kilometer bort. Pallade jag det? Alternativet, att gå tillbaka till båten lät ju oerhört tråkigt, men jag övervägde det också. Jag sov på saken.










Av någon anledning kände jag mig fräschare i kroppen morgonen efter, och jag satte lite tvekande kurs söderut mot Lågaros. Vad skulle Gunde ha sagt? - Du får vila sen! Jag tänkte, att om jag lyckas ta mig till Lågaros så får det bli det en vilodag där sedan. Vädret såg ganska okej ut ändå!









Rauhellerens östra fasad är smyckad med solpaneler som syns ända hit. Ganska fult, men vad ska man göra liksom. Hellre det än ett dieselaggregat.









Bro över Lågen, som så småningom får namnet Numedalslågen då den går ner i Numedalen, innan den slutligen rinner ut i Nordsjön trettiofem mil söderut. Den har sin källa här uppe, vilket nästan kändes lite högtidligt.






















Ungefär fyra mil bort syns Hardangerjøkulen.




















Äntligen framme vid DNTs hytta Lågaros! Två kilometer tidigare hade jag passerat en annan stuga, bedrägligt lik en DNT-stuga. Det var ganska demoraliserande när jag upptäckte att det inte alls var Lågaros, och att jag hade någon timme kvar att gå innan jag var framme. Att jag kunnat se så fel på kartan får nog skyllas på önsketänkande. Det blev en behövlig vilodag här, som spenderades i väldigt trevligt sällskap. Vi var cirka tio personer i stugan de två nätterna jag sov där.









Dags att gå vidare västerut mot Sandhaug. Ser du renflocken? Detta är minsann inte vilka renar som helst, detta är några av Europas relativt få återstående vildrenar! Dessa förekommer i huvudsak i sydnorge. Om man skall vara petig så verkar dessa dock inte skilja sig i någon större utsträckning artmässigt från alla de tamrenar som finns. Det som verkar skilja är väl att ingen äger dessa renar. De lever sina liv i frihet, som de vill, djupt inne i Norges fjällvärld. Som ett slags sagoväsen böljar flocken fram och tillbaka över vidderna. Och det är väl ganska fantasieggande, och också lite avundsvärt?









Här ser jag söderut, mot Kvennedalen en mil bort ungefär. Kvennedalen är en relativt grön dalgång som går på tvärs över södra Hardangervidda i västlig-östlig riktning. Jag tror att det är en väldigt vacker dalgång som jag gärna besöker någon gång. Men den gången är inte nu - jag hade lämnat kvar mitt tält i bilen, och det finns varken DNT-hytter eller markerade leder genom Kvennedalen.










Jag gick istället mot nordväst, upp i Elsjådalen.










Bjornesfjorden.









Vädret blev bättre och bättre, och resten av dagen var det strålande sol. Vilken underbar utsikt över viddan!




















Jag satt ned en stund och tog lite fika när de här dök upp. Förmodligen så satt jag inte i deras vindriktning, för de upptäckte mig inte, utan kom bara närmare och närmare. Det verkade som att de hade tänkt att passera bäcken på samma ställe som jag. Till slut var de kanske bara fyrtio meter ifrån mig. Jag ville varken störa dem eller överraska dem så jag blev lite villrådig över vad jag skulle göra, men innan jag hunnit tänka mer på saken fick de upp kornet av mig - de stannade upp för någon sekund och tittade på mig, och flöt därefter bortåt.









Bjornesfjorden.




















Återigen ser jag Hardangerjøkulen drygt fyra mil norrut.





















En oemotståndlig, lättgådd stig leder tryggt västerut. Det var en ljuvligt varm sensommardag, nästan vindstilla och alldeles tyst.
Under den här turen gick jag vid några tillfällen på uråldriga färdvägar, sleper, över fjället. Store Nordmannsslepa, Søndre Nordmannsslepa och Nordre Nordmansslepa är väl de mest berömda. Jag har lite dålig koll på exakt var de går, men här någonstans utefter sjöarna Bjørnesfjorden och Nordmanslågen gick Søndre Nordmansslepa. Kanske var det den jag gick på här? Vanligtvis är nog stigen bredare då - på slepene gick förr i tiden stora handelskaravaner med sammanlagt tusentals människor varje sommar, och de satte såklart spår. Vid Hjølmadalen, dit jag kom några dagar senare, var det tydligt att slepene varit starkt trafikerade en gång i tiden.
Den som vill fördjupa sig i detta, eller bara inspireras av underbara bilder från Hardangervidda, kan titta på NRK:s tv-program "I gamle spor" från år 2003! På köpet får man underbar tjock-tv-nostalgi i klassiskt 4:3-format, och en behaglig tur tillsammans med goa gubbar i tv-tempo från en svunnen tid!










Vilka färger!










Tillbakablick österut.










Och utsikt västerut, där terrängen blev lite bergigare. Här är jag bara några kilometer ifrån Sandhaug, en klassisk, fin DNT-hytta som erbjuder lagade måltider, öl, och varm dusch.










Avstånden mellan DNT-stugorna på Hardangervidda är ganska långa, åtminstone ett par mil emellan verkar vara standard här. Visserligen är terrängen ganska lättvandrad jämfört med många andra fjällområden, men det är ju ändå en respektabel sträcka som skall avverkas. Till Hadlaskard var det tjugotre kilometer, och jag hade ställt in mig på regn och dimma hela dagen.










Addera stark vind till regnet och dimman så har du min dag. Men det var ändå ganska varmt, och vackert var det trots allt.










Lite mer höstliga färger idag. Nordvatnet rakt fram.










Jag hade inte studerat kartan särskilt noga, utan tog det lite som det kom. Detta var en angenäm överraskning - Sørfjordingsrindane! Det är en tio-femton meter hög ändmorän, som leden går uppepå under ett par kilometer. Förutom att ge fin utsikt över omgivningen så var ändmoränen också väldigt lättvandrad.










Starka färger. Stora Grananutane (1612 m ö h) rakt fram till vänster.





















Fin vandring.










Bara cirka fem kilometer kvar till Hadlaskard.










Bergen Nasane stod fram ur dimman med sina mörka väggar. Hårteigens topp (1690 m ö h) är dold i molnen till höger.










Jag hade tänkt att dalen fortsatte västerut i ungefär samma höjd, men det visade sig att det var ett par hundra höjdmeters nedförslut innan jag kom fram till stugan.










Den dramatiska utsikten då jag kom hit blev ytterligare en angenäm överraskning på dagens tur. Lite sol fick jag också!









Underbar vandring här.




















Jag såg miltals här uppifrån.










Bara några hundra meter kvar ner till Hadlaskard, som ligger vackert på en äng vid älven.










Hadlaskard smälter in i landskapet, men om man zoomar in ser man att det är en ganska stor hytta. Fyrtioåtta sängplatser fördelat på två våningsplan (samt en liten "sikkringshytta").










I den frodiga Veigdalen ligger flera gamla hus och setrar. Hårteigen dominerar i bakgrunden.










Älven Veig flyter lungt och stilla här vid Hallaskarmyrane.










Leden i Veigdalen var stundtals tio meter bred. Här har många gått före mig, sedan urminnes tider.










Jag var på väg norrut i Veigdalen. Planen var att gå ner mot Hjølmodalen, och slutligen till Øvre Eidfjord. Om orken skulle tryta, så visste jag att det fanns ett par räddningsplankor utefter vägen där jag kunde ta in för natten. Den första syns här på bilden; Hedlo, en gammal traditionsrik hytta, som jag nådde efter ungefär en mil. Jag kände mig pigg och beslutade mig för att fortsätta mot hyttan Viveli. Landskapet var vackert och inspirerande, och även framkommen till Viveli kände jag mig pigg. Kroppen verkade ha vant sig vid att vandra om dagarna! Nu fick det bära eller brista, när jag fortsatte vidare ner mot fjorden!





















Så kom jag till slut ut på bilvägen som leder nedför den branta fjällsidan, i massor av serpentinsvängar. En vänlig person stannade sin bil och frågade om jag inte ville ha skjuts ner, men jag tackade artigt nej - det gick lätt att gå, jag visste att vandringens ändpunkt bara var ett par timmar bort och jag ville verkligen till fullo insupa återstoden av den.










Hisnande! Niohundra höjdmeter är det där uppifrån ner till dalens botten.










Gården Hjølmo. Här gick Nordmannsleperna förbi, och det var garanterat mer livat här förr i tiden.










Jag hade på eftermiddagen lyckats boka en liten campingstuga i Øvre Eidfjord, och här hade jag precis dråsat ner på stolen på den lilla verandan. Det hade naturligtvis börjat ösregna en timme före ankomst. Jag var genomblöt och ganska mör i kroppen, men lycklig och upprymd av vandringens upplevelser. I det fina trähuset mitt emot fanns en restaurang där jag fick mat och öl. På kvällen satt jag sedan återigen på verandan, och firade vid tolvslaget i stillhet in min femtioårsdag. Jag har aldrig någonsin tidigare brytt mig om mina födelsedagar, jämna som ojämna, men jag måste tillstå att denna kändes annorlunda. Är det nu man skall blicka tillbaka och summera sitt liv? Det tror jag är bättre att jag tar med mina terapeuter i sånt fall ;) Jag hade hur som helst inte kunnat hedra dagen på ett bättre sätt än att tillbringa den i det Norge som jag kommit att älska så mycket.










Morgonbussen tog mig på någon timme tillbaka till bilparkeringen och bryggan vid Halnefjorden. Här hade jag för en knapp vecka sedan stått och tvekat lite innan avfärd, som man gör.










Jag vet inte om det får skyllas på dagen att jag kände mig lite nostalgisk och på hemvägen ville återse den vackra Uvdalen. Här cyklade jag förbi för ett femtontal år sedan, och på ängen bakom mig tältade jag en natt. Detta är faktiskt en campingplats, men varken då eller nu såg jag till någon ägare eller ens andra campinggäster. Lite förvånad att campingstugorna ändå stod kvar fortfarande. Okej, slut på nostalgi - en förhoppningsvis kort vinter skall genomlidas, och så kan vi snart göra nya cykelturer och vandringar igen! :)

Tillbaka till Den höga nord